underfeetlikeours

Den här veckan har inte varit nådig. Den är inte nådig. De tre sista veckorna har inte varit nådiga. Skolan är inte nådig. Nu undrar jag vad ordet nådig betyder. Trodde inte jag skulle överleva den här veckan när jag i måndags var så stressad att jag inte tyckte att jag hann äta kvällsmat. För bra. Men nu är det i alla fall bara ett engelskaprov kvar och ett arbete som ska villa bort sig i cyber-space. Alla pilar kommer flytta sig. Jag vet det och det förstör allt. På riktigt. Jag tycket inte längre om pilar. De pekar på ett håll som betyder att det inte sker åt andra hållet. Men varför inte. Vad är det för fel med att gå i motsatt riktning än vad alla andra säger. Det undrar jag.

Jag var för stressad igår för att trycka på de tangenter som jag egentligen ville trycka på. I stället tryckte jag på dem bokstäverna som motsvarade 4 rader om min slutsats efter att ha ätit mackor med stefan. Här kommer det jag egentligen ville skicka ut i bloggvärldens mysteriska sfär:

Idag när jag gick hem i motvind, rosiga kinder och med regn på ögat  kom jag att tänka på hur mycket jag egentligen saknar. Människor, platser, traditioner som förr bara var. Men som inte längre är. Platser som man inte längre besöker. Personer som inte längre finns ett stenkast bort. Personer som man inte längre har någon kontakt med. Saker som man förr gjorde men som man inte har tänkt på på flera år. Det saknar jag ikväll under all stress.

Jag saknar att jag, pappa och syster varje sommar åkte till Tosselilla. Jag saknar att jag aldrig vågade köra de där läskiga radiobilarna. Jag saknar känslan som jag fick de åren jag faktiskt vågade och sedan inte ville sluta.
Jag saknar att vi också alltid en gång om året, en ruskig, regnig och grå dag körde till Malmö som var såååå lång bort och besökte Muséet. Idag förstår jag inte vad som var så kul, för idag är det bara djuravdelningen som är rolig men den minns jag bara som alldeles för kvav och att jag bara ville upp därifrån så fort som möjligt.
Jag saknar tjejen och grannen och min bästa vän Therese. Inte för att jag minns hur hon var, vad vi gjorde eller hur hon såg ut. Men jag minns att vi var bästa vänner och jag minns att hon flyttade till Småland. Jag har kvar breven och jag minns att det var min tur att svara för sådär tio år sedan. Jag minns att jag ångrar mig.
Jag saknar Ismo, den underbara schäfern som vi hade och som gavs bort mot min vilja. Jag saknar att sitta i badkaret med den smutsiga lika-stor-som-jag-hunden med allt pälsvatten. Även om det idag låter grymt äckligt. Jag saknar en stor hundkram. Jag saknar inte hur han behandlade dig.
Jag saknar känslan av att spana mot skogen och sedan se en grå fläck på fyra små ben springa mot mig. Min katt.
Jag saknar tiden då jag och syster låg i vår våningsäng och varje kväll skrek: "Pappa, kom och natta oss". Jag saknar den stunden då han varje kväll gav mig en godnattkram och hur jag varje gång kramade han "jättejättejätte"hårt och vi samtidigt gjorde ngt konstigt ljud som ingen av oss kan komma ihåg.
Jag saknar alla som har flyttat. Jag saknar telefonsamtalen "hej, ska vi gå en runda". Jag saknar Stephanie. Enormt.
Jag saknar att kunna gå in på min systers rum för att se vad hon håller på med när jag är uttråkad. Jag saknar att kunna slå mig ner i hennes stora säng och titta på film med henne långt in på natten.
Jag saknar dig.

Jag saknar mycket som jag egentligen aldrig tänker på. Jag tror jag saknar dåtiden för att framtiden är så oviss och för att tåget jag sitter på susar fram snabbare än X70000. Och det faktum att fler och fler stiger av tåget och tar nya vägar medan jag sitter kvar på samma plats gör mig nervös och ont. Jag vet inte min slutstation och jag vill inte veta. Men jag vill vara säker på att mitt tåg tar hur många passagerare som helst och att även de som oväntad och oplanerat utan biljett hoppat på - inte blir avslängda.


I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me