underfeetlikeours

Jag sitter uttråkad på tåget. Varje morgon. Varje kväll. Varje dag. Dörrarna öppnas och jag stiger ut i den nu frysande kylan. Kinderna får en rosigare nyans för varje sekund som går. Nosen ska vi inte tala om. Jag är smått stressad över att jag vill komma hem. Jag går vägen som tar några sekunder mer än 15 minuter. Vägen som jag går varje morgon. Varje kväll. Varje dag. Jag öppnar den röda dörren och får värmeböljan över mig. Det känns bra. Nosen mår genast lite bättre. Hoppet kommer över mig. Kanske har något hänt i cyberspace. Kanske har Den skrivit. Jag tar sju stora snabba steg uppför trappan. Jag tar tre steg i taget. Förväntningarna stiger för varje ansträngande steg. På toppen är jag alldeles för andfådd för att det ska kännas duktigt. Jag skakar på huvudet och suckar. Hämtar andan och går in på mitt rum. Jag trycker på knappen. Jag skriver ordet. Jag kommer in. Det bara måste ju ha hänt något.... Sidan öppnas...

och det har inte hänt ett skit.


The words you say to me are unlike anything
That's ever been said
oh what you do to me is unlike anything
That's ever been
Am I too obvious to preach it?
You're so hypnotic on my heart