underfeetlikeours

I'd build myself up,
And fly around in circles,
Waiting as my heart drops,
And my back begins to tingle
Finally could this be it

Jag har tappat lusten och förmågan att skriva i den här bloggen. Jag undrar varför jag har den. Man loggar in hundra gånger om dagen för att se att den inte skrivit något roligt i sig själv eller ingen annan kommenterat något roligt för den delen. Pressen att man vill kunna skriva i den. Viljan att ha något roligt att berätta så att livet inte verkar som att det står still bara för att man inte skriver något. Fast egentligen står livet ganska still. Mitt liv. Insnöad utan snö. Fastfrusen utan minusgrader. Tösnö utan vatten. Men hej, jag lever till skillnad från många andra ihjälskjutna och bombade människor i öst eller väst eller norr eller syd. Jag kan inte geografi.
I ett och ett halvt år har jag svarat alla vad jag ska göra
efter gymnasiet. Jag ska åka till USA ett år som aupair.
Jovisst, nu blev det förhoppningsvis ett halvår för att de
där på andra sidan havet har sina regler. Men dit ska jag.
Jag ska till australien också. Det ska jag se till. En liten
paus från det amerikanska livet och en liten tripp till min vän.
Min kära vän som jobbar och har lunginflammation.
Jag saknar henne mer än jag trodde var möjligt.
När de andra gör en besviken så känns hon
närmare trots alla kilometer som är oss emellan.
Fast jag är nöjd med ett halvår. Jag ska sluta vara negativ.