underfeetlikeours

Jag har funderat över ett fenomen. Fenomenet att folk inte vågar skratta åt precis det de tycker är kul i precis den sekunden den där bubblande känslan kommer från tårna och banar sin väg uppåt! Bestämmelser att man inte får skratta i vissa situationer, i vissa sällskap, åt vissa skämt, åt viss humor. Jag tänker, att om alla hade skrattat i exakt den sekunden de ville åt vadfanders de nu tyckte var roligt utan att spendera tre sekunder åt att fundera på om det var acceptabelt, eller i annat fall tygla sina smilband, så hade världen varit så mycket gladare! Tänk så rolig världen skulle vara! Man skulle i princip alltid höra någon skratta.

För är inte skratt det bästa? Erkänn, det är det!
Ett skratt som smittar kan få en omgivning av okända människor att vända på sina huvuden och börja skratta åt något de inte själva kan ta på...
Ett roligt skratt är ngt av det bästa jag vet! Man kan ju inte bara låta bli att le och skratta åt ett roligt, kanske också okänt skratt!
Ett okänt roligt skratt är väl det roligaste? Eller hur? Jag glömmer aldrig min konfirmationsledarpräst's skratt. Han skrattade skrockande inåt! Typ som tomten fast inåt!! Hur roligt är inte det? Kanske borde han inte skrattat i vissa situationer som präst.. Kanske borde jag inte skrattat i kyrkan när jag föreställde mig hans skratt under en tråkig predikan... Men nu när jag tänker efter var hans skratt det enda roliga under hela min konfirmationstid. Och jag kan inte låta bli att tro att det är mitt skratt som de andra halvsovande människorna från den söndagen kommer ihåg. 

Om du tycker roliga miner, prutthumor, eller alldeles för hetsiga rörelser från någon är roligt... skratta på! Tycker du om att skratta åt sådant som egentligen inte är roligt - saker som är så tråkiga att de blir roliga - ännu bättre, då tar du in skratt i situationer som alla uppfattar som gråa och oförgyllda - eller ännu värre  - inte uppfattar alls.

En man tappar sin vante på marken, böjer sig ner för att ta upp den. Reser sig och tappar då sin andra vante. I hur många såna här situationer har inte personen som bevittnade denna stund gömt munnen i halsduken och skrattat för sig själv? Mannen som inte kan tänka på annat än att han måste böja sig ner igen ser nog inte jättesoligt på situationen.
Om personen bakom istället hade skrattat sitt roliga pipleksaks-skratt och sagt till mannen "har dina vantar också fått vingar?" så hade nog mannen inte kunnat låta bli att le åt ditt skratt! Och med det leendet hade hans vante flugit upp i hans hand såå mycket lättare..
Personen som i sin tur gick bakom dig såg å ena sidan inte de vingklädda vantarna falla mot marken som i ett kösystem men hörde å andra sidan pipleksaken i dig. Den personen ska då, istället för att osynliggöra sitt skratt med en torr hosta, skratta ut och hela situationen med att inte kunna hålla rätt på sina saker har då blivit en skrattorkester på gatan.

Hur bra låter inte det? Kom igen folket! Sluta hålla inne med bubblandet. Sluta skämmas över ditt visande av tandkött eller ditt grisinspirerade skratt!

Hur bra låter inte det? Kom igen folket! Sluta hålla inne med bubblandet. Sluta skämmas över ditt visande av tandkött eller ditt grisinspirerade skratt! Jag ska iallafall försöka befria mina bubblor som jag dagligen samlar i tårna.

Skratt förlänger livet, jag tror det stämmer. Vem vill leva i en värld utan skratt?


Jag älskar just ditt!