säg ingenting till mig
Jag sitter och lyssnar på melissa horn. Det har jag gjort nu i tre timmar. Hon sätter ord på känslor som ingen annan kan göra på ett så fint sätt som hon. Skulle jag förklara skulle det bara komma ut som stora bokstäver, svarta bokstäver och flödande saltvatten. De senaste timmarna har varit bra och dåliga. Som mitt liv. Det gör ont så fort jag tänker på vad det egentligen är för liv jag lever. Melissa Horns ord gör ont så fort de formar en mening i mitt smärtande huvud. Folk klagar på sina liv men många av dem vet inte hur lyckliga de är. Folk som vaknar med en arm om sig. En arm som inte är en av de två. Folk som ser det finaste ansiktet när de slår upp ögonen på morgonen. Folk som kan sträcka ut sin vänstra hand för de vet att en högerhand kommer fatta den. Folk som bara kan höra små ord som betyder allt. Tänk att ni kan klaga. Ni vet inte. Att vakna och se ett rum fullt med saker överallt men som ändå känns som den ödsligaste grottan. Att slå upp ögonen och aldrig se dem speglas i två andra. Ni vet inget. Ensamhet är värst och när jag ser er gå där vänsterhand i högerhand känner jag bara att livet verkligen försöker slakta mig långsamt. Som sagt, kinden i gruset med livets stora skostorlek stampandes på mina kindben, lungblåsor och hjärtklaffar. Ni förstår inte ensamhetens övertag. Inte som jag.
