underfeetlikeours

jag har vuxit upp med viss avundsjuka för min syster. storasystern blir alltid först med allt. vi hade under några år väldigt mycket syskonhat/kärlek där jag såg upp till henne men hatade att hon alltid var först. växer upp först. får massa kompisar först. får ansvar först. får mobil först. får resa först. får allt som man kan få när man blir lite äldre - först. så istället för att jag var glad för hennes skull så var där väldigt mycket avundsjuka eftersom jag ville byta plats med henne. men sen växte man upp och det där syskonhatet försvann. man kom upp till ungefär samma nivå och kunde plötsligt glädjas åt varandra, dela med sig och ha ofantligt kul ihop utan att känna avundsjuka. därför hatar jag nu mig själv för att det där att jämföra mig själv med folk som kommit längre än mig, åter igen dykt upp. poff var jag plötsligt den där lilla flickan som önskat att hon var likadan som den som lyckats med något. istället för att visa den enorma glädjen hon egentligen kände för den personen. fyfan för mig vill jag fylla hela det här inlägget med. jag är en större människa än så. jag som trodde jag slutat med det där. det vet jag att jag har. egentligen. ingen är perfekt och nu plockar jag åter igen fram min förmåga att visa glädje åt andras lycka. fan för mig. förlåt. du är bäst.