underfeetlikeours

jag får ofta höra att jag är "speciell". ordet speciell är då så vackert betonat. det stämmer nog. och nu menar jag inte speciell i fin mening. skulle vara just snyggt att snacka om hur fint speciell man är, inte creepy alls. neh, nu menar jag att jag inte riktigt har alla hemma, alla höns i hönsgården, alla hästar i hagen, alla läsk i backen. de flesta barn vill ha det de tycker om. tycker de om kexchoklad så blir de jätteglada om de blir erbjudna kexchoklad... men inte caroline. hon tyckte det var bättre att lura sin familj och släkt att hon inte alls tyckte om kexchoklad. jag vet inte varför. det skulle helt enkelt var lite synd om "stumpan". så istället för att äta kexchoklad, snusklubbor eller gräddbullar satt hon och tittade på alla andra och tyckte att det var så synd om henne som inte tyckte om dessa läckerheter. i flera år gav hon upp dessa smakrika skönheter! roligt den dagen jag insåg att det inte var en jävel som tyckte synd om mig. de fick ju bara mer över till dom själva! så då gav jag upp idén!
detta egendomliga beteende verkar dock leva kvar en aning i en mindre extrem form. jag tar fortfarande och hävdar att saker är tråkiga innan jag egentligen har testat. jag tog avstånd från maffia wars. nu är jag hooked. (det är dock egentligen tråkigt men så tråkigt att det blir roligt). jag har aldrig gett program som south park en chans utan hävdat att såna program är tråkiga. det är de inte alls juh! nu när jag ändå avslöjat mitt forna beteende för min familj kan jag väl erkänna för alla mina simpsonsälskare som jag krigat mot i alla mina år att jag väl egentlign aldrig helhjärtat gett de gula gubbarna en chans. jag planerar dock inte att göra det heller. simpsons är inte kul.