verkligheten jag lever i - i den är jag sorglig.
sara startade mitt intresse för armband med att ge mig det simplaste av alla. ett flätat trådarmband. det har suttit där länge nog så att tre färger börjar bli en. 2 år skulle jag tippa. ohygieniskt kan tyckas. sedan fick jag ett till som bosatte sig på min vänstra handled. festival efter festival efter marknad och vips så satt där tre läderband på min högra handled. sara konverterade mig till den pyssliga sidan och ett egengjort trådarmband föddes.
och intresset för att ha snuskiga oavtagbara armband fortsätter gnaga. (en skön sak är att de faktiskt luktar rätt gott. annars hade mitt intresse stupat snabbare än kanonen på lisseberg!)
men nu sitter jag här med 6 meterlånga vaxade bomullstrådar i en knut och fördriver min tid med att få vaxigare och vaxigare händer allt eftersom irritationen över ihoptrasslande trådar sakta men säkert avtar.
nu efter 1,5 timmars flätande har jag insett hur fruktansvärt ont jag har i mina fingar. jag skulle kunna sluta fläta men det är inte ett alternativ i min rastlöshet.
så nu tänker jag fortsätta fläta och klaga för mig själv över mina smärtor. tyvärr är det verkligheten vi lever i. vi klagar. vi klagar nog mer än barnen som tvingas plåga sina fingrar 24/7 för familjens överlevnad. överleva är inte ens detsamma som att leva gott. vi är sorgliga. jag är sorglig. sorgligast.
och intresset för att ha snuskiga oavtagbara armband fortsätter gnaga. (en skön sak är att de faktiskt luktar rätt gott. annars hade mitt intresse stupat snabbare än kanonen på lisseberg!)
men nu sitter jag här med 6 meterlånga vaxade bomullstrådar i en knut och fördriver min tid med att få vaxigare och vaxigare händer allt eftersom irritationen över ihoptrasslande trådar sakta men säkert avtar.
nu efter 1,5 timmars flätande har jag insett hur fruktansvärt ont jag har i mina fingar. jag skulle kunna sluta fläta men det är inte ett alternativ i min rastlöshet.
så nu tänker jag fortsätta fläta och klaga för mig själv över mina smärtor. tyvärr är det verkligheten vi lever i. vi klagar. vi klagar nog mer än barnen som tvingas plåga sina fingrar 24/7 för familjens överlevnad. överleva är inte ens detsamma som att leva gott. vi är sorgliga. jag är sorglig. sorgligast.
Kommentarer
Trackback
