vem kunde ana?
när jag klev in på terrariet på museet för 2,5 år sedan var jag livrädd för ormar. en gång hade jag petat på en och skrikit till. aldrig mer. nu skulle man öppna burar och fukta dem. öppnade och stängde illa kvickt. inte mer. sen vågade jag ta upp en snok. den såg snäll ut. sen vågade jag ta upp alla snokar och låta dem slingra sig upp ur sin bur. sen vågade jag hålla en orm. att ta över en orm från någon annan var nu okej. att ta ut en orm ur sin bur när den ser ut att vilja äta upp mig var fortfarande ett nono. då kom kommentaren i ett stressat läge: "kan du springa ner med den här och ta hit den andra istället?". bara till att ta allt mod till sig. sen dess är det inga problem att ta ut ormarna förutom dem som sitter ihoprullade runt trädgrenar. det är nog nästa steg i guess. brrr. för 2,5 år sedan vågade jag inte klappa en orm. jag trodde aldrig att jag skulle skriva nästa mening. jag tycker om ormar. de är mysiga när de ringlar fram på en. sjuk värld.
