underfeetlikeours

min pappa är en extrem gottegris. det borde innebära att jag kan skylla på att det ligger i mina gener. jag hade/har en turkisk peppar-påse i min fönsterkarm. turkisk peppar är det enda godiset som varar i min verklighet. faktiskt i flera veckor om jag är ensam om den. t.om så att jag kan glömma bort att jag har det. det funkar inte med något annat godis. min pappa tar flera ggr per dag en tur in till min fönsterkarm. igår insåg jag vart han var på väg och sa: du kan ju försöka. han insåg då att den var tom. men det löste han genom att öppna den andra som låg i min bokhylla. så nu har jag åter igen en påse turkisk peppar i min fönsterkarm. jag har ännu inte tagit en enda bit. men jag antar att den är typ halvfull? snart iaf, haha.

jag och pappa diskuterade om han skulle handla godis. jag sa att jag inte borde för jag har ätit godis varenda dag den här veckan och ser ut som en acnepojke i ansiktet. jag tyckte han sa att han inte hade gjort det (vilket han hade, hehe) så jag pekade anklagande mot min fönsterkarm.

pappa: men det är ju inte godis.
jag: nehe? vad är det då?
pappa: det är ju rent terapeutiskt...
jag: haha, hurdå??
pappa: ja, det är ju gott.

pappa köpte godis.
nu ska jag se om det finns något kvar ;)