inlägget jag uppenbarligen glömde publicera!
ojoj, vilken nostalgitripp jag har varit ute på! till att börja med vill jag bara göra en sak som jag aldrig gör. nämligen 'räcka fingret' åt ingen mindre än alla moln som bestämde sig för att täcka den blå himlen så fort jag väl kom ut genom dörren.
till att återgå till min planerade story. nackdelen med att flytta till lägenhet är att man inte bara kan vara lat och gå ut och sätta sig på altanen. vilken altan ska jag sätta mig på liksom? finns visserligen gräs och bänkar utanför byggnaden men där känner man ju sig enbart iaktagen. hehe. paranoida jag hälsar. så jag bestämde mig för att gå till busshållplatsen där tidningarna bor. satte mig som planerat på en bänk och läste metro och city. utan sol i ansiktet. trotsade alla mina principer och skickade in ett "PUSS" meddelande till metro. får väl se om det dyker upp något. sen bestämde jag mig för att gå den rundan jag, syster och pappa alltid gick när jag var liten. fast baklänges (nej, jag gick inte baklänges!). jag hatade att gå ut och gå. inte bara för att jag eventuellt var en lat jävel men för att jag tyckte att det var fruktansvärt dödstråkigt att gå. det gick ju så dödligt långsamt. nu har jag iaf fått längre ben och fått upp farten en aning. ni vill inte veta hur långsamt jag gått i mitt liv. dessutom går min farfar, pappa och syster SJUKT snabbt! så av ren sympati har min farmor alltid gått 50 meter bakom dem med mig. fortfarande hamnar jag 20 meter bakom min syster och pappa när vi går någonstans. men nu har jag konstaterat. den rundan är fortfarande, trots högre fart, dödligt tråkig!
när jag gick förbi fotbollsplanen där jag spelade cup när jag var typ 12 år kittlade det till i fötterna.
när jag gick förbi farmors och farfars gamla hus där jag växt upp blev det riktigt nostalgiskt. så många minnen. doften av enarna i rabatten blandat med häststallet bredvid. mmhm. saknar huset.
mest av allt saknar jag min farmor och farfar som jag 80 % av mitt liv träffat varannan lördag. nu har jag inte sett dem sen i typ somras vilket är helt bisarrt för min verklighet! dumma snö som burat in dem i hässleholm alla gånger jag skulle sett dem. dumma sjukdom de låg inne med när jag skulle hälsa på. min farmor och min farfar är underbart fina människor. som jag SKA träffa snart. punkt.
<3 och sara, jag tänker på dig! <3
till att återgå till min planerade story. nackdelen med att flytta till lägenhet är att man inte bara kan vara lat och gå ut och sätta sig på altanen. vilken altan ska jag sätta mig på liksom? finns visserligen gräs och bänkar utanför byggnaden men där känner man ju sig enbart iaktagen. hehe. paranoida jag hälsar. så jag bestämde mig för att gå till busshållplatsen där tidningarna bor. satte mig som planerat på en bänk och läste metro och city. utan sol i ansiktet. trotsade alla mina principer och skickade in ett "PUSS" meddelande till metro. får väl se om det dyker upp något. sen bestämde jag mig för att gå den rundan jag, syster och pappa alltid gick när jag var liten. fast baklänges (nej, jag gick inte baklänges!). jag hatade att gå ut och gå. inte bara för att jag eventuellt var en lat jävel men för att jag tyckte att det var fruktansvärt dödstråkigt att gå. det gick ju så dödligt långsamt. nu har jag iaf fått längre ben och fått upp farten en aning. ni vill inte veta hur långsamt jag gått i mitt liv. dessutom går min farfar, pappa och syster SJUKT snabbt! så av ren sympati har min farmor alltid gått 50 meter bakom dem med mig. fortfarande hamnar jag 20 meter bakom min syster och pappa när vi går någonstans. men nu har jag konstaterat. den rundan är fortfarande, trots högre fart, dödligt tråkig!
när jag gick förbi fotbollsplanen där jag spelade cup när jag var typ 12 år kittlade det till i fötterna.
när jag gick förbi farmors och farfars gamla hus där jag växt upp blev det riktigt nostalgiskt. så många minnen. doften av enarna i rabatten blandat med häststallet bredvid. mmhm. saknar huset.
mest av allt saknar jag min farmor och farfar som jag 80 % av mitt liv träffat varannan lördag. nu har jag inte sett dem sen i typ somras vilket är helt bisarrt för min verklighet! dumma snö som burat in dem i hässleholm alla gånger jag skulle sett dem. dumma sjukdom de låg inne med när jag skulle hälsa på. min farmor och min farfar är underbart fina människor. som jag SKA träffa snart. punkt.
<3 och sara, jag tänker på dig! <3
Kommentarer
Trackback
