underfeetlikeours

dear mister president, jag är som ett filter av andras känslor. mitt filter har för stora hål så allt vara sipprar in under min hud. jag måste byta filter till ett mindre genomsläppligt. för min egen skull.
iof är det bra när andra är glada för då blir jag glad. fast tyvärr biter sig andras ledsna känslor sig fast mycket hårdare och kickar ut de glada som försöker ta sig in. blöö. jag hatar att inte kunna hjälpa.
jag var jätteglad. hälsade på hönsen, blev raggad på av en kille som ville att jag helst skulle vara ivägen för dem hela tiden istället för bara några minuter. ännu roligare var det att lära familjer att "fingerfläta" och göra armband genom att släppa klossar i luften till varandra. roligare att pyssla med barn och ge bort armband till små söta flickor än att mata fiskar!
men sen kom det för mycket dåliga nyheter och ledsna meddelanden insipprande genom min hud och humöret blev nedstämt fastän jag egentligen var glad. att jag verkligen suger på att dölja det för människor som känner mig är också jobbigt när jag ändå inte kan prata om det. men jag antar att det är bra att jag inte är en sten iaf.
har efter tio år förstått att den där waldemar som jag gick någon eftermiddag då och då och åt godis visste mer om framtida jag än jag själv. när han tömde ut nästan alla sockerbitar på bordet ur sockerbitsskålen - skålen var jag och de sockerbitarna som fanns kvar i skålen var mina eventuella problem. sockerbitarna runt om på bordet var alla jag kände och deras problem. han sa åt mig att jag inte skulle ta upp andras sockerbitar och lägga i min skål. just då var det mest kul att andra skulle lägga sockerbitarna vi petat på i sitt kaffe. men nu inser jag att min sockerskål på tre sekunder kan blir överfull på andras sockerbitar.
något att jobba på. för jag är egentligen en mycket glad och något efterbliven människa och jag tycker inte om att folk får en annan uppfattning av mig som många säkerligen får.
jag ska vara den glada smurfen jag varit och faktiskt är!