underfeetlikeours

där satt jag på internatansvarigas kontor och bölade så att hon tillslut ringde mamma. mamma kom som ett skott och där satt jag och åt hambugare på golfbanan och grät. där satt jag i stentrappan med människor jag fick allergiska utslag av medan resten av klassen hade skoj i matsalen. behöver jag säga att jag hatade internatet? hatade att jag inte passade in. att jag hatade människor som snackade skit och lögner om mig. att jag hatade min rumskompis oförmåga att kompromissa, prata, vara villig att försöka vara trevlig. okej att jag hade en frisyr som inte ens hade varit okej på en ofriserad grottmänniska, det där med hästsvans, pudelrufs och mittbena var inget bra val. inte den svarta manchesterkavajen heller men det är en annan historia. resultatet av allt bölande var iaf att jag flyttade hem igen, började prata med elin, lärde känna henne och sara. då föll alla bitar på plats. OM jag är glad för det!! så mycket skratt som vi fick in resterande tre år. svalöv kunde tagit död på vem som helst som inte gillar kobajs, bönder och traktorer - särskilt mig. men ni två, ni två höll mig levande med råge. nu, nu när jag tittar igenom massa bilder jag fick av sara igår kan jag inte göra annat än sakna det så mycket att jag får ont i magen. varenda dag med elin och sara var en bra dag. ohh I miss it. att posera vid ett KUKmålat träd, försöka stå på händer över en stock, missförstånd av snuskiga kommentarer på kolmården, svetten på balen, vakna av att man skrattar flera nätter på rad i fjällen är bara några av alla galna stunder. I LOVE IT!