underfeetlikeours

på en fest snodde jag en dudes sittplats. tyckte han var snygg så kände att det var min rättighet. han fann en ny och när han reste sig nästa gång och kom tillbaka så satt jag där istället. rätt så roande tyckte jag. tillslut snodde jag platsen bredvid honom på golvet. samtalsämnet blev hans jobb (förstod ingenting), mitt jobb, hans framgång och framtida rikedom men framförallt hans ölslattar som jag upptäckte fanns kvar i alla hans ölburkar. nope, de sista dropparna i burken kunde man inte dricka. okej, det är mitt eget saliv, men jag kan inte dricka det, sa han. underligt kände jag som vet med mig själv att jag hade kunnat dricka hans slattar, om jag hade tyckt om öl det vill säga. antar att han tyckte jag var lite äcklig precis där om inte tidigare med mitt chipssvull. på jobbet spanade jag in han på facebook och direkt frågade min chef vem den stiliga mannen var. jag berättade om den där självgoda killen som skulle bli rik. hemma berättade jag för mamma om den där självgoda snygga killen. mamma förstår allt och hon förstod redan där att "mitt ointresse" var något helt annat. varför vet mammor allt? veckor gick och jag tänkte bara på hur ointresserad han måste vara. vi blev vänner och filmtittare. vi bildade "vågra vägra utgångs-team" och ett "våga sunkighets-team". inte kunde jag veta att han gick och intalade sig själv att jag inte var intresserad. om jag hade vetat det hade jag nog inte träffat honom sunkig, osminkad, slappeklädd första gången efter den där festen. men the world works in mysterious ways. kanske just på grund av alla missförstånd står han där i dag som min pojkvän. och jag står där som den lyckliga flickvännen. du är finast min kiwi. vi har fler helger tillsammans coming our way. jönköping var bara den första. och den var lika ljuvlig som grännapolkagrisarna smakar i min munhåla. jag älskar dig.