underfeetlikeours

Man vill ju bara ligga under ett alldeles för stort duntäcke och nosa på varandra. Känna hur han slänger sig över en med hela sin kroppsvikt och ler som när Emil i Lönneberga gör busiga saker. Man vill ju bara att allt ska vara roligt och okomplicerat som det var en gång för länge sedan (eller var det någonsin det?)

Men det är det inte. För även om man tänker att jag står ut med lite ont i hjärtat bara jag får leka med hans nyvakna hår. Så står man inte ut för länge. När de tillfällena som gör illa hjärtat blir lika många som får det att slå dubbelslag. Då är det inte roligt längre. Och okomplicerat har det faktiskt aldrig varit, men förut gjorde det ingenting. Man börjar undra hur många fler timmar av ont i hjärtat ens lilla kropp klarar av. Och inser att man kanske måste göra så att de försvinner. Tänker att även om det känns omöjligt så kanske man i slutändan blir lyckligare om man slutar ligga och pussa på hans trasiga axel.