underfeetlikeours

vintermörkret och brist på pengar fick mig verkligen ur kurs och det kändes som att hela världen rasade. det konstiga är att hur motigt allt än känns så går ju livet vidare. och hur lökigt allt än känns så kan man leva länge på viljan att älska livet. antar att man måste träffa botten ibland för att kunna känna sig på toppen. och det är fan fint att man har vänner som sträcker ut en hand och visar att de bryr sig. på tal om lökigt blev det rätt mycket sånt när jag hade muntlig redovisning för första gången på två år idag. det där att jag ljög ihop hela redovisningen kändes ju också rätt gött förövrigt! pinoccio-hasse! lite lökig kände man sig också efter att ha jobbat natt för första gången i sitt liv och kom hem klockan nio på morgonen trött och hungrig men för trött för att orka äta. för första gången i mitt liv värmde jag en panpizza, åt halva och la in andra halvan i kylen för att äta vid 17.00. men pengar...mums! och bebisar är sjukt mysiga när de inte skriker!