underfeetlikeours

då och nu. rädslan att nu ska bli då. men hoppet om att nu ska bli sen. det är läskigt att titta tillbaka på alla mina texter från dåtiden. så mörka med ljusa glimtar. så mycket ont med lite hopp. är det något jag lärt mig är det att inte slösa mitt liv på mörka stunder. aldrig mer ska jag bli den personen. men man måste fortfarande våga för att vinna. det var i alla fall en sak tjejen som plockade upp mig ur träsket lärde mig. idag förstår jag inte ens hur det kunde vara så illa. aldrig mer. "livet är en lekplats" som Han säger.

exakt ett år sedan:
2011-09-15:
det är ju inte som den vassa global-kniv som snittade mitt finger. snabbt och smärtfritt. nej. det är mer som en fällkniv på extacy som köttar helt jävla okontrollerat. det värsta är ju att man hatar sig själv för att man inte bara offrar sin hand och svingar ut den genom fönstret. nej. här köttas det på tills man ligger i fosterställning på golvet och bara väntar på att någon ska hitta en. denna någon. när är det min tur att vara sådär hopplöst lycklig. så lycklig som gör de lyckliga människorna rädda att de är för lyckliga och något ont väntar dem. mmm. den känslan skulle jag vilja få uppleva. helst innan det formas en grop i mitt golv. tack.

tiden kommer aldrig igen. men den har format mig i 22 år till den jag är idag. idag vill jag stryka ett streck över 2011-09-15 och byta ut det mot:

2012-09-15:
När vinden greppade tag om ångesten som länge haft sitt näste inom min kropp. Om man inte är sig själv – vem är man då? Med ångesten ut genom fönstret blev jag Jag. Och då kom Du. Du som jag inte sett för alla smärtsamma drömmar om dåtiden. Du är nutiden. Jag är äntligen jag och du är för mig. Jag vill vara din.